Varbergs historia
Varberg har en rik historia och i förhållande till sin storlek kanske en av de mest intressanta svenska städerna historiskt.
Varberg har en rik historia och i förhållande till sin storlek kanske en av de mest intressanta svenska städerna historiskt.
Historian sträcker sig tillbaka till medeltiden, då Halland, där staden ligger fortfarande var danskt. Datumet för stadens exakta grundläggning är ännu inte känt och inte heller när staden fick sina stadsprivilegier är utrett. Däremot finns borgare i staden omnämnda i Erikskrönikan redan år 1309, så i juridisk mening blev Varberg antagligen stad innan dess.
På den här tiden hette staden dock inte Varberg, utan Getakärr. Getakärr var centrerat runt en kilometer norr om där Varbergs torg ligger idag. Den enda byggnaden som fortfarande finns kvar och vittnar om den här tiden är Getakärrs kyrkoruin.
I närheten av Getakärr valde en storman från Danmark, Jacob Nielsen, under slutet av 1200-talet att föra upp en borg. Jacob Nielsen, som även är känd som greven av Norra Halland, var efterlyst och misstänkt för mordet på kungen Erik Klipping år 1286. Han behövde därför en borg för att skydda sig själv. Borgen låg på ett berg och fick sitt namn efter det, Vardhberg, som betyder vaktberg. Borgen är alltså med största sannolikhet upphovet till stadens nuvarande namn. Ursprungligen var Varberg alltså bara själva borgen men under 1400-talets början började en ny stad växa fram ett par kilometer bort. Ny Varberg som staden kallades kom snart att konkurrera ut gamla Getakärr, som tillslut bara kallades Gamla Varberg.
Under Kalmarkriget år 1612 brändes Ny Varberg helt ned av svenskarna och den danske kungen Kristian IV bestämde då att staden skulle flyttas. Varberg började byggas upp på nytt år 1613. Drygt 30 år senare, år 1645, blev staden svensk efter freden i Brömsebro. Dock brann staden nästan ned helt år 1666 vid en förödande brand. Efter det flyttades staden till sitt nuvarande läge.
Under 1700-talet började manufakturer anläggas i många svenska städer, och till viss del så även i Varberg. Ett tobaksspinneri som tillredde tobak grundades 1732 och efter det följde fler tobaksmanufakturer med snus och pipproduktion i staden. Det grundades också ett par färgerier för tryck och färgning av textilier samt ett saltverk.
Varberg var genom århundradena offer för ett flertal förödande bränder och 1767 var olyckan framme på nytt. Halva staden, allt norr om Torggatan, förstördes. Stadens sjukhus, kyrka, skola och prästgårdar gick upp i rök tillsammans med drygt 60 ytterligare byggnader.
Bara ett knappt år senare startade en ny stor brand där runt 40 byggnader förstördes.
Under 1800-talet växte Varberg fram som en populär kurort. Svartekällan vid Apelviken i södra Varberg sågs som hälsosam och under 1810-talet började ett brunnshus byggas. Senare började man transportera vattnet in till centrala Varberg där man serverade det i en salong i Brunnsparken. Parken blev ett inhägnat område där konserter och fester arrangerades för den så kallade badsocieteten. I staden hade det vid det här laget byggts ett varmbadhus och med de existerande badmöjligheterna och vackra läget lockades många badturister hit.
Under 1850-talet utvecklades staden ytterligare som bad- och kurort. En reguljär ångbåtslinje började på den här tiden gå längs kusten mellan Göteborg och Köpenhamn vilket ledde till att många kom förbi Varberg. Varberg var en väldigt liten stad och på mitten av 1800-talet bodde bara omkring 2 000 personer här.
I november 1863 bröt den senaste stadsbranden ut i staden. En blåsig kväll gjorde att elden snabbt spreds sig och söder om Torggatan stod de flesta husen snabbt i lågor.